Inget man ska prata om, inget någon pratar om , det ska bara sopas under mattan …
Hur mycket man än sväljer och kämpar vidare så kommer allt tillbaka , alla minnen , smärtan , känslorna och tankarna.
Nu är det snart exakt ett år ( 26 nov) som jag fick beskedet
om mitt ” missed abortion” i vecka 16, fick genomgå en kemisk abort som misslyckades och fick skrapas .
Väldigt kort tid efter det , ca 1,5 mån så fick jag ett även missfall.
”Tiden läker alla sår” , nä det gör den inte men den gör saker lite lättare att bära på.
Efter det som hände ville jag inte ens tänka på att skaffa barn eller träffa någon med barn för den delen. Jag ville inte ha något med det att göra eftersom allt gått så fel, det gjorde bara ont att se gravida kvinnor och barnvagnar ÖVERALLT!
När jag gick ut med detta offentligt fick jag otrolig respons från er läsare och så många som mailade mig och berättade sina upplevelser, så glad för det!
Under vintern nov- mars när allt var så tungt och min kropp helt flippat ,var på sjukhuset varje så orkade jag knappt titta på fb och instagram vissa dagar eftersom det kändes som att ”alla” la ut ultraljudsbilder :-/
Så många av mina vänner och bekanta som blev gravida förra sommaren/hösten och som idag har barn .
Jag ville vara lycklig för allas skull men jag orkade inte , orkade inte eftersom itt hjärta gjorde ont och jag var ledsen.
Kändes så hemskt att inte känna fullständig lycka när alla berättade om sina graviditeter , men vad skulle jag göra när mina känslor tagit över .
Tiden går och vi önskar inget hellre än att bli föräldrar , men det händer inte .
Helt livet har man varnats för att bli gravid och ätit p-piller sen man var 15 år.
Komiskt när kan tänker på det nu , har inte haft preventivmedel på ca 2 år och inget händer .
” Er tid kommer” , ja så är det kanske men jag är ju inte 25 år heller och INGET blir enklare när man är över 30 år kan jag känna.
Man hoppas varje månad att något ska hända och vi fortsätter leva på hoppet 😉
Senaste kommentarer