Header Image

Emilie Andersson

Hej! Vad kul att just du hittade hit =) Jag heter Emilie är 35 år och rätt nyinflyttad här på vi med barn .Har bloggat sen 2009 på två andra plattformar och kände nu att det var dags med lite miljöombyte =) Jag är förlovad och sambo med min kille och bästa vän Mattias , vi har varit ihop sen 2012 och blev föräldrar till vår lilla son Lennox i sep 2016 . Vi bor i en mysig bostadsrätt med en stor härlig terrass i centrala Malmö och med oss bor även vår staffe Vega och katten Ceasar. Jag älskar att inreda hemma eller hos andra och jag blandar gärna design med antika loppisfynd. När jag inreder vill jag inspirera andra att våga använda loppis och antikt och inte bara konsumera nya saker. När jag inte fixar hemma älskar jag att vara i stallet några gånger i veckan och det är här jag laddar mina batterier. Mina andra intressen är att laga vegetarisk mat ( varit veg i 23år) resa , umgås med vänner och familj samtidigt som jag älskar att vara helt själv . I min blogg kan du följa mitt liv som går i 200 km/h där jag delar med mig av alla sidor i vardagen , alla mina samarbeten , dagarna i stallet , livet som nybliven mamma, mina innersta tankar och känslor. Min blogg är inte censurerad och jag är ofta väldigt personlig i mina inlägg. Här tar jag ofta upp känsliga ämnen som berör bla min förlossningsdepression och ångest som vi alla behöver prata mera om. Hoppas du kommer gilla min blogg och komma tillbaka många gånger ! KONTAKT & SAMARBETSFÖRFRÅGNINGAR [email protected] INSTAGRAM: @room.by.me

Bebisbubblan sprack direkt – Det var nu jag skulle bli lycklig 

Del 3

Jan passerade , feb passerade och ingenting kändes kul . Mattias startar ny firma , är stressad och jobbar oavbrutet.Vi sov då fortfarande inte på nätterna och på dagarna blev det mer och mer aktivitet , Lennox kunde nu sitta och krävde massor med underhållning . Han var alltid glad och sprallig och jag var bara trött och nedstämd. Jag ville helt göra absolut ingenting men Lennox ville göra allt. 

Det hade nu gått nästan 6 mån sen förlossningen och jag kunde inte förstå hur jag kunde må så dåligt ?! Hur jag än gjorde eller tänkte så var ju ingenting speciellt kul och helst ville jag bara sova . Jag började läsa artiklar på nätet och kände igen mig i en hel del historier , var jag verkligen sjuk på nåt sätt eller bara sliten? Nästan alla jag känner tycker att det är så himla underbart och mysigt att vara mammaledig medans jag avskyr hela upplägget. Tre månader kunde jag stå ut sen gick det inte mera…

I mars var Lennox 6 månader och han började redan få tänder, detta var starten på något riktigt jobbigt.

Jag bet ihop , gjorde vad jag skulle , fixade allt med Lennox till perfektion. Fortfarande inte med några känslor utan mera som en maskin som måste utföra son uppgift .  Ofta när Mattias kom hem från jobb så tjafsade vi eftersom jag bara ville ” lämna över” på sekunden och Mattias ville gärna landa lite innan . 

Jag försökte oftast lämna hemmet för att göra nånting men somnade oftast på sängen utmattad och deppig . Min önskan var att somna och vakna en vecka senare sång fick sova riktigt länge. Dessvärre vaknade jag några timmar senare och magen knöt sig 🙁

I mars försökte jag göra en plan för sommaren och jag kom igång med träningen ordentligt 3-4 pass i veckan och åt jättebra. Efter att ha kämpat oss igen en månad med total sömnbrist och skrik hela nätterna kom jag till en punkt då det inte gick mera. Jag sov bort varenda sekund som gick på dagarna och jag tröståt allt innehållande socker. Tappade motovationen till träningen och klarade inte att sluta med sockret .

Dagarna gick upp och ner, vissa bättre än än adra men oavsett fruktansvärt tråkigt att var mammaledig .

Lennox började krypa och var ännu mera krävande , hela tiden passa på han så inget hände. Jag fullföljde min uppgift korrekt men helt utan känslor , jag gjorde det för att jag var tvungen .

Nu ärLennox 7 mån och jag var så vilsen känslomässigt ..,,
Fortsättning följer 

 

1 Kommentar

  1. Jag känner igen mig i din text. Så där var det för mig också och är det fortfarande tyvärr. Jag hatade att vara mamma ledig i ett helt år. 6 månader hade räckt bra för mig. Så jag vet hur du känner dig och vad du går igenom. Jag hoppas att lilltjejen får förskoleplats snart.För då kanske man kan ladda upp batterierna och göra något annat skoj som man inte kunde göra när man var mamma ledig. Jag håller tummarna och hoppas att du kommer att få må bra igen. Varma kramar från mig till dig

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *