Emilie Andersson

Del 2

Vi planerade att fira julen 2016 hos mina föräldrar men innan dess närmare bestämt första advent hälsade vi på Mattias mamma i Stockholm .

Lennox var exakt 3 månader när vi flög upp ( Lennox första ) vilket gick super trots att jag stressade upp mig till MAX och förväntade mig det absolut värsta . Väl där spenderade vi tre dagar med Mattias mamma , man , syster , Lennox kusiner mfl. Jättetrevligt och mysigt MEN jag mådde inte bra och var inte bekväm i min nya ” roll ” som mamma . Hade svårt att sova och svårt att äta och minns att jag mådde oerhört dåligt över min vikt , min mjuka degiga och bleka kropp plus alla extra kilo som gjorde sig påminda hela tiden   . Jag avskydde att se mig i spegeln och då hade jag dessutom två veckor tidigare klippt page vilket jag ångrade enormt . Det var kaos i mitt huvud!

Vem var jag? Vems kropp var jag fånge i? Var är MIN kropp? Ska jag se ut såhär nu ? Ska jag verkligen behöva känna såhär?

Det kan låta fåfängt och må så vara! Jag har alltid brytt mig om mitt utseende och älskat att väga 56 kg, nu vägde jag 66 kg!!!

Jag hade ingen ork , ingen energi och ingen motivation alls för att ta tag i vikten , nu var det dessutom december och julen var runt hörnet . Tiden då man äter så man äcklas och så kommer ångesten på posten i januari 🙁 

Innerst inne ville jag träna och äta rätt ( som jag gjort innan) men jag orkade inte , orkade inte ens göra upp en plan ….

Några veckor senare kom julen och vi stannade i Småland över jul och nyår . Jag ville bara sova bort tiden men det var tyvärr det sista jag gjorde . Lennox kom inte till ro riktigt när vi var där och han vaknade 03 och 06 varje morgon och ville äta . 

Jag fick flera utbrott på Mattias under julen då orken tog slut och jag kände att det inte går mera , jag kände mig så ensam i allt. Han hjälpte till lika mycket som jag men det kändes inte så 🙁

Jag gjorde allt för att få vara lite själv men det var omöjligt , hela tiden var det något med Lennox och jag höll på att bli tokig. Sömnlösheten , massor med gnäll och alla mina tankar skapade sån ångest i mitt huvud och jag ville bara gråta men inte ens det orkade jag.

Lennox var snart 4 månader gammal och jag bara tänkte , – är det såhär man ska känna som nybliven mamma ?? Att man inte orkar vara mamma ? Att man bara vill vars ifred ? 

När vi kom hem efter nyår minns jag att jag grät i flera dagar när Mattias var på jobbet . Hur ska detta sluta tänkte jag , detta som skulle vara så härligt .

Det var början av januari och jag ville bara sova bort tiden…
Fortsättning följer