En ung amerikanska poserar med exotiska djur hon dödat och en tandläkare betalar 400 000 kronor för att skjuta lejonet Cecil. Troféjakten är på många sätt det yttersta beviset för vår skamliga syn på djur, skriver Camilla Björkbom, förbundsordförande för Djurens rätt.
Lejonet Cecil var zimbabwiska Hwange National Parks stolthet – men inte längre. Han dog efter att ha skjutits av en nöjesjagande amerikansk tandläkare som ska betalat 50 000 dollar – 400 000 kronor – för att få skjuta Cecil. Enligt uppgift saknas fortfarande Cecils huvud, troligen för att bli till en trofé på en vägg någonstans.
Och vi har kvar i färskt minne hur en 19-åring från Texas förra året fick stor uppmärksamhet, och berättigad kritik, för att ha gjort det till sin grej att skjuta exotiska och många gånger utrotningshotade djur i Afrika, för att sedan skryta om det genom att posera med dem på sin Facebooksida.
Detta rör sig inte enbart om tjuvjakt, som är ren olaglig verksamhet och som myndigheter och beslutsfattare måste göra sitt yttersta för att stoppa. Det handlar om trofé- och nöjesjakt och det är storleken på din plånbok som bestämmer om du får skjuta en buffel, zebra, elefant eller lejonet Cecil.
Människans självpåtagna makt över djuren blir sällan så tydlig som här, en behöver inte ens vara djurvän för att känna att det är något som är mycket fel. Att det här får så mycket uppmärksamhet beror på att det handlar om en ren nöjesjakt och ett nedvärderande av djur i sin allra mest oförtäckta form. Mångas drömmar är att se dessa djur i det vilda, inte se dem reducerade till troféer.
Ett argument från jägarkretsar är att troféjakten är ett sätt att hindra tjuvjakt – ges djuren ett värde så att en amerikan är beredd att betala 400 000 kronor för att skjuta ett lejon så kommer ortsbefolkningen göra allt de kan för att stävja tjuvskytte. Att tillåta troféjakt är en garant för att arter bevaras lyder argumentet.
Men för att bevara arter måste vi skapa en respekt för djuren. Denna nöjesjakt förmedlar istället en bild av att djuren är något vi kan utnyttja och vi måste kunna hitta andra sätt att samexistera med de vilda djuren än att sätta en prislapp på deras huvud.
I en undersökning från Sveriges lantbruksuniversitet konstateras att två tredjedelar av Sveriges befolkning är negativa till ”jakt på älg, hjort och rådjur, om anledningen är att få spänning och avkoppling”. Nästan lika många anser att ”alla former av jakt för spänning och avkopplings skull är grymt mot djuren”.
Nöjesjakt sker för övrigt inte bara i långt borta. Även här i Sverige är godsjakten en hårt kritiserad jaktform där fåglar föds upp bara för att släppas ut och skjutas till döds av betalande jägare. Också i Sverige har vi jaktturism och ca 30 000 jägare kommer från andra länder, främst Danmark. De behöver inte ens ha jägarexamen, en examen som det för övrigt tar två dagar att skaffa.
Det är sunt att känna ett obehag inför dödande. Djur existerar för sin egen skull. Det gjorde även Cecil och vi sörjer hans minne liksom alla de djur som förblir namnlösa.
Camilla Björkbom Förbundsordförande Djurens Rätt.
Senaste kommentarer