Emilie Andersson

FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE DEL 3

3/9 2016 ( 6 månader sedan ) 

(2 dygn efter vattenavgång )

10.00
Inskrivning på BB/Neonatal avd.                    CTG – blodtryck – antibiotika dropp 

12.00 

Igångsättning med 20 ml Cytotec varannan timma .

(Preparatet får livmodertappen att ”mogna” att dra sig tillbaka så bebisen kan komma ut.

Äter en piggelin och dricker en Cola zero, vilket blir mitt sista mål ( det vet jag tyvärr inte då).

14.00 
20 ml Cytotec , Undersöks av BM , endast öppen 1 cm, börjar ha riktigt ont.

Mensvärk ggr 100!

15.00 
Mattias hämtar mat men jag kan inte äta pga smärtorna , måste hela tiden stå upp och hålla mig i sänggaveln och fokusera på andningen.

16.00 
Början till kraftiga sammandragningar och jag ställer mig i duschen för att få värme på nedre delen av magen och ryggslut, får fruktansvärd frossa och huvudvärk .

16.00  
Får 20 ml Cytotec & antibiotika.

19.00 
Sammandragningarna blir tätare och mer intensiva och jag har obeskrivliga smärtor oavbrutet och ber om smärtlindring ( mer än alvedon) och får morfin intravenöst. Jag ligger med elektrisk värmedyna på svanken vilket ger lite bättre avslappning i musklerna emellan alla värkar men det är outhärdlig smärta .

19.30 
Undersöks av BM ( fruktansvärd smärta när dom känner på en ” omogen ” livmodertapp !!) Gör så ont att bli undersökt att jag nästan svimmar av . Fortfarande bara öppen 1 cm!!!

20.00 
Morfin intramuskulärt och jag blir bara mer och mer svettig ,mer och mer hög, känns ändå som att jag ska slita bort järngrindarna på sängen när smärtan kommer.

22.30 
Får morfin igen , hjälper inte alls och jag skriker av smärta , sammandragningar med ca 30 sek mellanrum.

Jag blir mer och mer påverkad av morfinet och har svårt att prata och svetten sprutar .

Jag ber om lustgas och annan smärtlindring men det jag blir erbjuden är morfin.

Morfinet gjorde mig bara hög och flummig men tog absolut inte bort nån smärta.

Situationen blir ohållbar och det går inte ens undersöka min livmodertapp då jag inte hinner lägga mig på rygg i sängen innan sammandragningarna kom och jag sparkar och vrider mig i smärta badandes i svett.

Jag skriker av smärtan oavbrutet !!

00.00 
BM ringer förlossningen och jag körs i rullstol till förlossningsavd ( detta minns jag inte) för bättre smärtlindring då sammandragningarna kommer oavbrutet utan pauser och jag bara skriker av smärta !

00.15 
Lustgas kopplas in direkt vilket ger mig ännu mera rus och förvirring , jag är då helt borta och har svårt att kommunicera . Lustgasen lindrar inte smärtan men ruset i hjärnan känns ändå skönt fast jag skriker varje gång värkarna kommer, jag vet varken om att jag förflyttats eller var jag är.

00.30 
Min smärtlindring diskuteras och narkosläkare kontaktas för att sätta en Epidural på mig , ÄNTLIGEN!

01.00 
Fortfarande ingen narkosläkare som anlänt , jag är så förvirrad och hög vid detta laget att jag inte går att prata med, jag bara skriker liggandes på sidan och sliter i järngrinden .

Trauma och underbemannad personal gör att narkosläkaren dröjer.

01.30 
Narkosläkaren Thomas anländer och jag förbereds för Epidural , fruktansvärt svårt att sitta stilla när man har sammandragningar var 30 sek!! Jag blir satt på sängkanten framåtlutad som en hösäck och två BM höll fast mig hårt i armarna och pressade mig ner i sängen , så när jag skrek av smärtan ( från sammandragningarna) så kunde jag omöjligt röra på mig.

Allt detta för att Epiduralen skulle kunna sättas smidigt utan komplikationer .

 01.45
Epiduralen kom på plats fort och jag kände inget vad jag kan minnas , allt tejpades, medicinen kopplades in och kunde ligga lite stilla och andas för första gången på 10 timmar. Jag får nyponsoppa genom ett sugrör , smakar som en dröm !

02.00 
Jag ser ett helt nytt rum och förstår först nu att jag är någon annanstans än tidigare (det är flera delar av natten som jag fortfarande inte minns ).Underkroppen försvinner mer och mer ( obeskrivlig känsla) men sammandragningarna håller i sig dock känner jag bara dom med ingen smärta ?!

Så märklig upplevelse att hela underkroppen ”sover” , som tandläkarbedövning skulle man kunna jämföra det med .

02.30 
Jag undersöks igen och är öppen 9 cm , äntligen! 14 timmar tog det !!

Inget värkarbete syns alls på monitorn och dom beslutar att sätta in oxytocin (värkdrivande dropp ) för att ” få igång” mitt värkarbete .

02.30-06.30 
”Etablerade värkar” pyttesmå korta värkar kom ibland och jag andades igenom dom med min lustgas.

07.00 
Nytt arbetsteam går på och presenterar sig.

07.15 
Jag undersöks , är helt öppen men inga kraftiga värkar alls.

08.00 
BM beslutar att fortsätta ge mig värkstimulerande dropp och hoppas på att se resultat innan lunch. 

12.00 
Fortfarande inga kraftiga värkar och jag testar att ligga på sidan och att stå ( fast jag inte ens känner mitt högerben) men inget hjälper. Alla i personalen bara skakar på huvudet , hur är det ens möjligt?!

Vid detta laget efter all medicin borde kroppen startat ett värkarbete.

Här stoppas mitt vätskeintag .

13.00 
Undersöks av BM men hon känner bara små svaga värkar.

14.00 Nytt arbetslag går på och presenterar sig. Jag undersöks av min nya ansvariga BM Marie, återigen känns bara små värkar.
15.00 BM med kollegor diskuterar med oss om läget och att dom inte vet hur länge till vi kan ” hålla på” . Jag har nu kämpat med smärta, varit utan mat och inte sovit en blund sen vi kom till sjukhuset 29 tim tidigare, lite sliten kan man nog säga.
15.25 
Som blixt ifrån klar himmel får jag lite krystvärkar och alla förbereder för ev förlossning .

15.35 
Får jag ordentliga värkar och krystar vilket resulterar i att toppen på huvudet syns. Jag får fler värkar och krystar men varje gång dom avtar och jag slappnar av åker bebisen in igen.

Förlossningsläkaren beslutar att lägga sig över mig och med hela sin kroppsvikt ”pressa ut ” barnet vid krystvärkar .

Fler värkar kommer om huvudet syns mer men bebisen fastnar.

Jag kan inte heller anv lustgasen under värkarbetet då det inte finns tid utan jag måste krysta utan uppehåll.

Dessutom ligger läkaren på min mage och bröstkorg vilket medför minimalt utrymme för att ens andas …

15.45
Förlossningsläkaren och BM anser att vi inte kan fortsätta då bebisen sitter fast och är trött , dom kontaktar ett team som kommer med sugklocka .

Informerar oss om att ” ett drag ” kommer göras om inget händer vid nästa värk.

Fungerar inte det blir det akut snitt eftersom bebisen och jag är väldigt trötta .

Jag tittar på Mattias och viskar att jag inte vill och att det måste gå utan.

15.53 
Läkare med team finns på plats med sugklocka och förbereder sig för ev allvarlig asfyxi ( syrebrist i kombination med liten blodtillförsel ) 

15.58 
Kraftiga värkar kommer .

Jag tar i för kung och fosterland och dom ändrar läge på mig så jag ligger på vänstersida lite som i fosterställning.

Mattias peppar mig och alla skriker åt mig att kämpa när nästa värk kommer, värken kommer jag får bedövning och blir klippt och utan att jag knappt få luft ( pga trycket på min mage) krystar jag tre ggr direkt efter varann , 16.04 föds Lennox ❤️

Han är medtagen , slö, navelsträngen två varv runt halsen , behöver stimuleras men inget andningsstöd .
Efter en liten stund hörs gurglande ljud och han börjar gråta , då släpper allt och mina tårar forsar ner för mina kinder .

Jag tittar på Mattias som står hos läkaren med Lennox längre bort i rummet ( dör han undersöks) hans tårar rinner oxå .

Jag pratar med min barnmorskan som sitter kvar mittemot och hon ber mig krysta en sista gång så moderkakan kan komma ut, en enkel krystning bara.
Jag krystar men inget händer , testar flera ggr utan resultat.

16.20 
Får jag vår nakna prins på mitt bröst , känslan är obeskrivlig !

16.30 
Tar dom Lennox och ger honom till Mattias som sätter sig bredvid sängen, min moderkaka är då fortfarande inte ute.

16.35 
Jag krystar flera ggr men inget händer , BM informerar att sånt händer ibland men inte så ofta. (Hela tiden känner jag hur jag blöder , samma känsla som att jag kissar). Kommer inte moderkakan ut skickas jag till operation för ett enkelt ingrepp på 10-20 min där moderkakan tas ut och dom syr även mitt ”klipp”. 1,5 Tim senare kan jag återförenas med Mattias och Lennox på BB.

16.45 
Jag flyttas över till en akutsäng och i samma sekund blir jag extremt illamående , ber om en spypåse och sekunder senare kaskapyr jag rakt ut ! Trycket i kroppen gör att blödningen ökar och blodet sprutar ut på väggen och på personalen framför mig ( detta har Mattias berättat ) . Jag hör röster ”långt bort” , folk pratar i munnen på varann, Mattias ropar att han älskar mig och att vi ses snart , telefoner ringer och personalen springer med mig i sängen .
Jag minns inte mkt mellan förlossningsrummet och operationssalen men jag minns mycket väl känslan av att jag kanske dör , nu när han äntligen kommit ut och vi är en liten familjen så lämnar jag Mattias och Lennox…..
Väl på operation minns jag alla lampor , massor med människor och folk som pratade nonstop, dom frågade mig om namn och personnr men jag kunde inte svara på nånting . Samtidigt som alla förberedde operationen , satte nya infarter och frågade frågor så masserade min BM min mage för att ev få moderkakan att lossna.
Sen blir det svart och kl 20.30 ser jag en klocka på väggen framför mig, jag är då på uppvaket. En kort stund senare kommer min BM Marie och hälsar på mig , hon hade då gått av sitt pass men ville så gärna se hur jag mådde och vi bestämde att ses om några veckor , underbara människa.

Hon berättar innan hon går att jag mist 2 L blod och att själva operationen tog närmre 2 tim eftersom dom inte fick stopp på blödningen.

Kl 21.45
 ( alltså 5 tim efter Lennox föddes ) kommer jag till BB och till vårt rum där Mattias sitter i en fåtölj och sover med Lennox på bröstet .

Hade allt gått som det ska hade jag varit tillbaka 1,5 tim senare och inte 5!

Vi blir lämnade själva och Mattias säger att han måste gå och får inte vara kvar , jag vill gråta men orkar inte.
Där ligger jag, nyopererad , sydd, värk i mage och bröstkorg , inte sovit på 2 dygn, inte ätit på 34 tim , inte druckit på 10 tim , kan inte stå eller gå själv , dropp i ena handen och blodinfart i andra .

Jag får ett barn på bröstet och Mattias åker hem kort därefter ….

Där ligger jag och bara tittar på Lennox hela natten , kan inte ens blunda fast jag vill.
Så trött att jag mår illa, så hundring och törstig , så ont precis överallt men inget betyder nånting just då. 

Jag känner bara att jag måste vakta vår fina son, vakta han med mitt liv.