Emilie Andersson

Vilken resa vi gjort!

I december , mera exakt 2e dec träffade jag en specialist för att få hjälp med hormoner.
Jag hade då gått nästan exakt 1 år utan att få mens sen mina två missfall och behövde få hjälp med att komma igång med ägglossningen.

Jag undersöktes , fick 3 kurer hormoner utskrivna och vi bestämde oss för att börja med första kuren efter jul och nyår pga alla biverkningar.

Jag började ta hormoner i jan och mådde pyton alla fem dagar men krigade ändå på jobbet , kändes som influensa ungefär :-/

Tio dagar efter kuren tog jag ägglossningstester som alla visade stegring VARJE DAG och efter femte testet misstänkte jag nåt annat 😉

Köpte ett gravtest dom visade att jag var gravid , köpte ett till och ett till och visst var jag gravid !

Jag kontaktade kliniken och bokade en undersökning och tidigt ultraljud men fick vänta ca 4 LÅÅÅNGA veckor eftersom det var så tidigt jag plussat på testet.

ÄNTLIGEN kom dagen för ultraljud och jag minns att jag skakade hela besöket.
Eftersom jag bara var 3-4 veckor in i min graviditet så gjordes ett vaginalt UL.
Jag tittade på skärmen i taket efter att få se den lilla pricken som då skulle vara ett litet embryo för att sedan framöver bli ett foster ..

MEN på skärmen kommer ett foster med armar och ben och man ser hela kroppen ?!
Gynekologen blir lika överraskade som vi och sätter sig vid sitt skrivbord för att räkna ut vilken vecka jag faktiskt var i.
Vi får svaret ca v 10!!
HERREGUD!!
Jag var alltså gravid redan innan mitt besök på kliniken i dec , men i så tidigt stadie att det inte gick att se.
Jag blev gravid I slutet av november enligt BM beräkningar.
Jag hade dessutom ätit hormoner fast jag redan va gravid :-))
LYCKA!!!
JAG BLEV GRAVID UTAN HORMONER 🙂

Samtidigt som att vi var överlyckliga vågade man inte vara det eftersom man tänkte på det som hänt oss tidigare .
Väldigt osäker period fram till v 12-13 och vi längtade redan till nästa UL och CUB test.

Några veckor senare var det dags för den efterlängtade cuben jag sov inte på hela natten pga min oro.
Väl på kliniken träffar vi vår barnmorska som jag känner igen direkt , hon presenterar sig och det visar sig att det var HON som gjorde UL när vi fick det fruktansvärda beskedet i v 16 att graviditeten stannat av och att inget hjärta slog 🙁

Minnen kom tillbaka och jag bröt ihop , kunde inte sluta gråta .
BM bad mig att lägga mig på britsen så hon kunde titta om hjärtat slog innan i gjorde nånting annat .
Jag vågade inte ens titta på skärmen men hörde hjärtat slå 😉
Hon kikade runt och tog lite mått på bebisen och säger kort därefter att hon beklagar och att hon kan inte göra nån cub?!?

Vi får svaret att bebisen är för stor och att jag redan är i v 14+5!
HERREGUD!!!!
Samtidigt som att man är överlycklig så blir man ju ledsen att vi missat cuben som var så viktig för oss .
Vi får då rådet om att göra ett ”NIPT test” ( där man tittar på bebisens DNA) och att göra det snarast möjligt .
Vi bestämmer oss samma kväll och på morgonen därpå bokar jag tid och får komma redan två dagar senare.

Ett blodprov togs och skickades med flyg till USA samma dag och endast 5 arbetsdagar senare fick vi svar , ”minimal risk att födas med någon kromosomavvikelse ( 13-18-21)”.
Känns underbart och vi kan nu fokusera på framtiden med vår nya familjemedlem Mini som är beräknad att kika ut 1 september 🙂